Jaha, här är den. Alltså, inte bilden av dockan, utan dockan själv. Hon är århundradets bild. Det är bilden av människan i det 20:e århundradet, vare sig vi vill det eller inte.
Annars gör vi en hel del för att sammanställa en i vårt tycke sanningsenlig och lagom smickrande bild av oss som vi hoppas kunna tradera till dem som kommer efter .Vi skulpterar, målar och fotograferar; vi skriver och arkiverar och står i. Inget århundrade hittills lär väl ha producerat så mycket text och bild som vårat, vi upptager ljud, vi filmar, vi pular ihop digitala fantasterier...
Men det kommer den dag då vårt usla papper faller sönder till damm, magnetismen avklingar från våra diskar och band och de lagringsmedia som eventuellt överlever likt förbajat är oläsliga p.g.a. att inga maskiner längre står till buds för att dechiffrera dem. Vi reser monument för evärdlig tid, vilket i bästa fall kan utsträckas till att betyda något hundratal år. Så vad finns det kvar?
Jag läste nånstans att Mattel har tillverkat över en miljard Barbies och tillverkningstakten lär inte avmattas. Lägger man till detta den uppsjö av Barbiekompatibler (alltså dockor som drar samma storlekar i kläder) som finns till salu några kronor billigare, så börjar man ana hurusom vårt kulturlager kommer se ut för en framtida arkeolog. Man kommer att hitta Barbies, hela och i delar, skavda, smälta och repade, tillplattade och eländiga, men ändå fullt igenkännliga. Få av våra lämningar kommer att ha en sådan suggestionskraft som hon. Man kommer att säga att vi levde i Barbieperioden, vi kommer kanske att buntas ihop över bortglömda nations- och
kulturgränser och kallas Barbiefolket. När man skriver om oss kommer stycket att vara illustrerat med en Barbie. Skulle andra kulturfragment överleva, kommer de att sammanställas med Barbiebilder. Plattor med Arvo Pärt och Alfred Schnittke kommer att ha Barbie på konvolutet.
Ingalunda så plastig och kolorerad som hon står för oss idag, utan förädlad och avskavd av tidens tand. Det är helt i sin ordning, nästan alla gamla feset grå reliker från det förflutna som vi vördar idag var en gång bjärt bemålade och inte alls så där chict urgamla: de nu så sobert marmorvita gamla grekiska skulpturerna, den likaledes sobert lerfärgade terracottaarmén i Xi'an, de svartnade ikonerna...
Jag tycker att vi ska vara nöjda med henne som vår representant i evigheten. Barbie är en kvinna och det är bra,. Är det nånting som vårt århundrade gjorde rätt, så var det att börja släppa fram kvinnorna. Hon är en leksak vilket också i sin ordning. 1900-talet kanske inte var ett paradis för barn, men frågan var i alla fall uppe till diskussion.
Titta en gång till på henne. Man kommer en dag förhäxas av hennes mun, den ler vår motsvarighet till det arkaiska leendet.
Umeå i juli 1999
Peter Öhrnell
